Västerbottens informationsportal för byggnadsvård,
hushållning och samhällsutveckling

Ett nytt nävertak med takved läggs på en lada vid byggnadsminnet Rismyrliden. Foto: Rune Wästerby, Skellefteå museum.

Nävertäckning kräver ett relativt tätt rote för att inte näversjoken ska hamna mellan brädorna. Rotet kan utgöras av kluvet virke med flatsidorna upp, eller handbilade plank. Planken var förr upplagda på ett urtäljt spår på väggbandens insida. Näversjoken bör vara relativt stora för att bli hanterliga. De läggs lösa utan spik, men kan behöva hållas fast med stenar eller dylikt till dess att täckmaterialet kommit på plats. Näver läggs i minst tre lager på uthus och fem på bostadshus, med den vita sidan nedåt. Börja nere i ena hörnet och lägg första varvet så pass utstickande att det krullar sig runt vågbordet när det torkar. Ibland har gjorts likadant med yttersta nävervarvet längs takkanten på gavlarna.

Näverflaken läggs med minst 10 cm överlappning, både åt sidan och uppåt. Överlappningen kan gärna vara större i takets nedre del, där vattenbelastningen blir störst. De största flaken passar bra till takets övre del. Sista nävervarvet viks över nocken från båda hållen och avslutas med stora sjok som läggs mitt över nocken. Ibland har nävertak kompletterats med takpapp eller platonmatta under. Det rekommenderas inte då det förändrar den naturliga fuktvandringen och uttorkningen av näverlagret, vilket förkortar dess livslängd. En platonmatta håller inte heller lika länge som ett nävertak.