Som täckskikt för att hålla fast nävret brukar torv betraktas som ett äldre byggnadsskick än takved. Torvtaken levde kvar på exempelvis bastun och smedjan och kanske mjölkkällaren under 1700- och 1800-talen, tack vare sin mindre brandfarlighet och sin bättre isolerförmåga. Även i fjälltrakterna, där tillgången på rakvuxen takved har varit dålig, har torvtaken levt vidare. På torvtaken avslutades takfallen i nedre delen av en upprätt stående stoppbräda, ett täckesbord längs takfoten. Detta hölls på plats av naturvuxna krokar, raftkrokar, som gick på takets undersida i urtäljda spår på väggbandet, upp till nedre tak åsen, där de fästes med vidjor. På nävertäckningen lades grästorv i två lager. Det första lagret lades med gräsytan nedåt och det andra med gräsytan uppåt.

Reparation och underhåll
På ett torvtak är det i första hand täckesbordet (den längsgående plankan vid takfoten) som är särskilt utsatt. Man måste räkna med att byta ut den flera gånger under takets livslängd. Men det är trots allt ett ganska okomplicerat arbete. Torvlagret behöver man inte bekymra sig om. Nävertäckningens status kan bara kontrolleras genom att hålla utkik efter läckage. När taket börjar läcka är det bara att ta ner torven och byta nävertäckningen.