I Sverige har vi använt takpapp sedan slutet av 1700-talet och till alla typer av byggnader. Papp är ett material som är mycket bättre än sitt rykte. Det lämpar sig väl för tak på enklare hus och på brokvistar. Den i äldre tid vanliga gråsvarta pappen står vackert såväl till grånade som till faluröda eller täckmålade fasader.

Lumppapp

I slutet av 1700-talet påbörjades en framställning av kvadratiska pappskivor som lades diagonalt på taken och såg ut som skiffertak. Av lumppappersmassa som blandats med släckt kalk, kopparvitriol, järnhaltig jord och animalisk olja framställde Arvid Faxe pappskivorna. Den papp som blev mer vanligt förekommande bestod av vanlig lumppapp som före uppsättningen ströks med eller doppades i trätjära. Papp speciellt framtagen för detta ändamål började tillverkas på 1820-talet vid Grycksbo pappersbruk. Pappen bestod fortfarande av ark som spikades på samma sätt som takplåt med liggande falsar, antingen längs med takfallet eller diagonalt. Under 1840-talet började man behandla papp med stenkolstjära som tål vatten och solljus bättre än trätjära.

Tjärpapp

År 1862 startade Munksjö tillverkningen av takpapp på rulle. Papptak kunde nu enkelt läggas med långa våder från taknock till takfot. På 1890-talet kom den färdigimpregnerade pappen, som redan på fabriken var doppad i tjära. Eftersom tjäran och pappen bryts ner av sol, vatten och nötning var man tvungen att underhålla den med tjärstrykning upp till vart tredje år. För att skydda pappen mot sol och brand kom man på att belägga den med sand eller krossat skiffer.

Asfaltpapp

I början av 1900-talet började man även saluföra papp som impregnerats med asfalt som tål solljus och vatten bättre och kunde hålla upp till femton år innan den behövde underhållas första gången. Tillverkningen av asfaltspapp skedde bland annat vid Ikopals fabriker i Danmark från 1904 och i Malmö från 1916. Under 1920–30-talet blev den asfaltimpregnerade pappen allt vanligare och i början av 1950-talet utgjordes 90% av takpappförsäljningen av asfaltpapp. Den äldre tjärpappen användes dock fortfarande. Den var dels billigare i inköp och med rätt underhåll hade den dessutom längre livslängd än asfaltpappen.

Polyesterpapp

Takpapp tillverkades utifrån naturliga råvaror fram till ungefär 1970. Då slutade pappen att vara papp och blev i stället ett tätskikt baserat på plastmaterial. På 1980-talet förbättrades dess egenskaper med de så kallade polymermodifierade asfalttätskikten som bättre klarade temperaturskillnader. Idag är all takpapp som finns i handeln tillverkad av asfaltimpregnerad polyesterduk, och egentligen ingen papp alls. Takpapp framställs numera nästan helt av petroleumprodukter, vilka tillhör naturens lagrade resurser. Takpapp kan inte återanvändas, men har stort energiinnehåll, som kan tas tillvara vid kontrollerad förbränning.

Enlagstäckning

Förr var enlagstäckning vanligast, men idag läggs papp oftast i två lager: underlagspapp längs med taket och ytpapp tvärs över. Tvålagstäckning gör taket tätare och håller pappen smidigare.