Västerbottens informationsportal för byggnadsvård,
hushållning och samhällsutveckling

I slutet av 1700-talet påbörjade Arvid Faxe framställa kvadratiska pappskivor av lumppappersmassa som blandats med släckt kalk, kopparvitriol, järnhaltig jord och animalisk olja. Pappskivorna lades diagonalt på taken och såg ut som skiffertak. Snart blev vanlig lumppapp, som före uppsättningen ströks med eller doppades i trätjära, mer vanlig. Papp speciellt framtagen för detta ändamål började tillverkas på 1820-talet vid Grycksbo pappersbruk. Pappen bestod då fortfarande av ark som spikades med liggande falsar, längs med takfallet eller diagonalt.

På 1840-talet började pappen behandlas med stenkolstjära som tål vatten och solljus bättre än trätjära. År 1862 startade Munksjö tillverkning av takpapp på rulle. Papptak kunde nu enkelt läggas med långa våder från taknock till takfot. På 1890-talet kom den färdigimpregnerade pappen som redan på fabriken var doppad i tjära. Eftersom tjäran och pappen bryts ner av sol, vatten och nötning var det nödvändigt att underhålla den med tjärstrykning upp till vart tredje år. Vissa väderutsatta tak till exempel vid kusten tjärades varje år. För att skydda pappen mot sol och brand började den beläggas med sand eller krossat skiffer. Omkring 1910-1920 blev asfalt mer vanligt för behandling av takpapp.

Asfalt tål solljus och vatten bättre än tjärpapp och kunde hålla upp till femton år innan den behövde underhållas första gången. Tillverkningen skedde bland annat vid Ikopals fabriker i Danmark från 1904 och i Malmö från 1916. Under 1920–30-talet blev den asfaltimpregnerade pappen allt vanligare och i början av 1950-talet utgjorde den 90% av försäljningen. Tjärpapp användes dock fortfarande. Den var billigare i inköp och med rätt underhåll hade den dessutom längre livslängd än asfaltpappen.

Takpapp tillverkades utifrån naturliga råvaror fram till ungefär 1970. Då slutade pappen att vara papp och blev i stället ett tätskikt baserat på plastmaterial. På 1980-talet förbättrades dess egenskaper med de så kallade polymermodifierade asfalttätskikten som bättre klarade temperaturskillnader. Idag är all takpapp som finns i handeln tillverkad av asfaltimpregnerad polyesterduk, och egentligen ingen papp alls.