Vid sekelskiftet 1900 blir slättäckning den vanligaste metoden för taktäckning med papp och detta har förblivit den vanligaste metoden för läggning av takpapp. Vid slättäckning läggs pappvåderna oftast horisontellt i takets längdriktning, med ett överlapp på sju centimeter eller mer vid låga taklutningar. Vådernas övre kant spikas med 5–8 centimeters mellanrum och den nedre kanten klistras. Skarvarna tätades förr med tjära eller pappkitt (starkt inkokt tjära), idag finns speciellt klister för detta. Om våderna behöver längdskarvas skall den övre delen skäras diagonalt så att överlappningen blir minst 15 cm i nederkant och det dubbla i överkant. Flera längdskarvar får inte ligga ovanför varandra utan skall förskjutas i sidled. På branta tak kan slättäckning också göras vertikalt. Då spikas den sida av våderna som vetter mot den vanligaste vindriktningen.