Ett nytt falsat tak bör utföras så likt originalet som möjligt för att dess uttryck ska bevaras. Vid läggning av nya plåttak på kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan förzinkad plåt eller plåt som är grundmålad på fabrik väljas. Den förzinkade plåten upplevs som mer traditionell av de två produkterna och förordas av kulturhistoriska skäl.

Vid läggning av ett falsat plåttak spikas ett så kallat språngbleck fast först. Det ska sticka ut omkring åtta cm från takfoten. Runt språngblecket viks sedan en fotplåt som spikas i överkant. Ovanpå fotplåten läggs vanligen en plåt som är uppvikt i nederkant så att en fotränna för takavvattning bildas. I rännplåtens överkant fästs sedan den nedersta takplåten och därefter läggs plåtar ända upp till nocken. Nocken består antingen av en plåt som viks över den och falsas i de översta takplåtarna eller också görs skarven med en ståndfals i nocken.

För att inte vatten ska tränga in i falsarna och orsaka rost tätas de med falsolja som stryks på plåtkanterna innan de sätts ihop. Traditionell falsolja kunde bestå av lika delar standolja (linolja som upphettats utan tillgång till luft) och rå kallpressad linolja. För att taket ska bli helt tätt får inte hål göras i plåten. Därför sitter plåtarna fast i taket med fästklammer, bestående av en plåtremsa som först spikas fast i underlaget och sedan viks tillsammans med plåtarna så att den låser dessa till underlaget.