Skiffer är en natursten som lätt låter sig klyvas i tunna regelbundna plattor och som använts till taktäckning sedan 1700-talet i Sverige. Det har traditionellt förekommit på kyrkor och herrgårdar tillhörande de högre stånden men kom till större användning på 1800-talet i närheten av platser där stenen bröts. Inhemsk brytning förekom främst på tre platser, nämligen i Dalsland, Värmland och vid Grythyttan. Runt om i landet har det dock funnits små lokala brott, bland annat i Västerbotten. Vissa av dessa var så små att skiffret därifrån kanske bara lagts på enstaka tak.

Det finns olika typer av skiffer, till exempel lerskiffer, glimmerskiffer och fyllitskiffer. Stenen kan ha olika färger som svart, grafitgrå, ljungfärgad, grön, silvrig och rost. Plattorna kan ha rak, rundad eller spetsig nederkant vilket ger taket sitt speciella mönster. För att den ska vara lämplig till taktäckning måste stenen vara homogen och utan ådror av andra mineraler.

Materialet hade sin storhetstid under det sena 1800-talet då det moderna svenska samhället växte fram, särskilt då utanför skifferbygderna. Många kyrkor och offentliga byggnader fick då skiffertak. Skiffer som taktäckningsmaterial slutade i princip användas på 1930-talet. Idag finns ingen tillverkning av skiffer till tak i landet längre, vilket innebar att materialet är en bristvara.