Taktäckning med skiffer har i huvudsak skett på två olika sätt; som enkeltäckning med kvadratiska plattor som läggs diagonalt med mindre överlapp samt som dubbeltäckning (eller trelagstäckning) med rektangulära plattor liknande spåntäckning. Traditionellt har plattorna varit försedda med hål och spikats fast, först med smidd spik, senare med maskinellt tillverkad skifferspik. Idag används så kallad stormkrok istället.

De äldsta skiffertaken lades på glest lagda, kraftiga, ibland vankantade, brädor med näver däremellan. Senare lades skiffern på träläkt med tjärpapp, och slutligen på ett rote av trä med papp.

Taket bör luta minst arton grader för att skiffer ska kunna användas. Skiffer ska endast läggas på hus med kall vind. Om den varma inomhusluften tränger upp genom taket bildas is som orsakar vatten att tränga in mellan plattorna vilket leder till frostsprängning.

Är plattorna av det mindre slaget går det åt ungefär 80 stycken per kvadratmeter. För att skiffret ska ligga stadigt bör alla plattor i samma rad vara av samma tjocklek. Vikten är ungefär densamma som för ett lertegeltak.

Plattorna läggs snyggt överlappande, det kan handla om ca 5 cm. Vid gavelsprång och takfot ska plattorna sticka ut några centimeter. Vid gavelsprången måste också varannan platta vara 1,5 gånger så bred som de andra, så kallade vändstenar. Vid nocken används större och tjockare plattor som överlappar varandra 4-5 cm i sidled. Plattorna på den sida av taket som är mest utsatt för väder och vind får skjuta ut över den andra sidan. Avtäckningar har traditionellt utförts med skiffer, till exempel kring skorstenar. Skiffertak från det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet har dock ofta avtäckningar av plåt.