På gamla timmerhus var taken normalt upplagda på ett antal längsgående åsar, det vill säga stockar. En mittås (även kallad ryggås) och två till fyra sidoåsar vilade på gavlarna och på eventuella timrade mellanväggar. På åsarna lades ett rote av brädor uppför/utför taket, som underlag för näver, det vanligaste taktäckningsmaterialet fram till 1800-talets mitt.

När spån slog igenom som taktäckningsmaterial under senare delen av 1800-talet eftersträvades ett glest, längsgående rote för att spånen skulle torka fort efter regn, annars förstördes de snart av rötskador. Längre tillbaks bestod underlaget ofta av klovor, kluvna klena stammar av till exempel gran. I nyare konstruktioner kan rotet bestå av glest lagda brädor. Som underlag för detta lades ett antal sparrar, i Västerbotten kallat karvlar eller raftor, tvärs över åsarna. Takspån lades på nästan alla typer av byggnader på landsbygden och förmedlade det tunna, lätta intryck som vi idag förknippar med taken på dessa hus.