Före sekelskiftet 1900 var plantskolor och handelsträdgårdar fortfarande ovanliga i Norrland och det kunde vara svårt att få tag på fröer och plantor. Järnvägen och ångbåtarna hade visserligen gjort det lättare att skicka efter växtmaterial och att köpa fröer via katalog var inte särskilt dyrt. Bland småbrukare var det dock antagligen ovanligt att köpa eller beställa plantor och fröer. Att de ändå hade fruktträd och bärbuskar var till stor del tack vare främst Hushållningssällskapets utdelningskampanjer.

Vanligast var att småplantor och skott gavs bort eller byttes från person till person. På så vis kunde även de fattigaste få tag på växter. De växter som blev mest spridda var de som var mest lättskötta, friska och frodiga. Frön kunde även samlas själv eller plantor kunde grävas upp i skog och mark, så kallade norrlandsexoter. Växter som var vanliga att flytta in i trädgården på det viset var till exempel renfana, midsommarblomster, ljung, blåklocka och prästkrage.

När trädgårdsodling blev allt vanligare hos bönderna ökade efterfrågan på fröer och plantor samtidigt som sortimentet förändrades. Förekomsten av handelsträdgårdar och plantskolor blev också vanligare vilket gjorde att nya växter spreds allt snabbare. Antalet arter och sorter på marknaden

har aldrig varit större än vid förra sekelskiftet och det var viktigt för försäljarna att kunna erbjuda ett brett urval, vilket tydligt syns i gamla priskuranter och frökataloger.