Även om nyttoodling dominerade så blev prydnadsväxter allt vanligare. En enkel prydnadsträdgård anlades gärna i anslutning till bostaden. Formen präglades av 1800-talets ideal, växterna var inhemska och ortsanpassade. Perenner rekommenderades eftersom de krävde mindre skötsel och återkom varje år. Härdiga perenner i en mullbänk vid väggen kunde åstadkommas även med knappa medel. Prydnadsbuskar som syren, spirea eller ros var också vanliga, ibland som bersåer. I Norrland var förutom syrenbersån även bersåer av karagan, rönn, hägg och rosor vanligt. Tidiga vårväxter saknades vanligtvis eftersom de inte passade klimatet men på 1920-talet började det bli vanligt att plantera blomsterlökar för att få blommor till jul. Dessa kunde sedan sättas ut i rabatten eller gräsplanen.
I regel var trädgården inhägnad med häck eller staket för att stänga djuren ute. I Norrland rekommenderades Sibirisk ärtbuske som häckväxt liksom oxel för stormigt klimat och gran i kalla lägen. Även lövträd kunde användas. Det var även vanligt att plantera alléträd, till exempel vid en speciell händelse som ett barns födelse. Häckväxter och gårdsträd togs direkt från skogen. Grusgångar anlades bara där de absolut behövdes eftersom de var dyra att anlägga och underhålla. Köpta trädgårdsmöbler var länge exklusivt men blev vanligare i början av 1900-talet.