Vid slutet av 1800-talet var en välskött trädgård ett slags statussymbol. Borgarträdgårdarna gick i den så kallade tyska stilen och efterliknade 1800-talets stadsparker med öppna gräsplaner kantade av vindlande grusgångar, dekorerade med rabatter, statyer, urnor och exotiska växter. På den västerbottniska landsbygden bodde flera familjer som inte tillhörde bondeståndet men inte heller riktigt var borgare. Det kunde handla om skogsinspektörer, faktorer vid sågverk, grosshandlare eller andra personer med ett yrke som gav dem status och möjlighet att anställa tjänstefolk som bl a kunde sköta en trädgård åt dem. Dessa familjer anlade herrgårdsliknande villor i byarna på landsbygden, placerade i parkliknande trädgårdsmiljöer i samma stil som städernas borgarträdgårdar. Denna typ av statusträdgård hade en stramare indelning än böndernas och var framförallt ett rum för nöje och umgänge. Trädgården var familjens finrum ute och skulle beskådas från promenader på gångarna.

Att promenera var en av få möjligheter att få motion – inte minst för damerna. Grusgångarna kunde kantas av vitmålade stenar eller stora vita snäckor och upplevelser skapades i form av vackra vyer och lusthus. Medvetet planerade buskage av syren, spirea, ros, doftschersmin och snöbär användes för att skapa rum. Buskar och träd planterades i grupper för att ge en omväxling mellan öppet och slutet. Alléer förekom i både enkla, dubbla och flerdubbla led och gården kunde omslutas av en trädskärm, vilket skyddade mot vinden och bidrog till rumskänslan. Solitära träd och buskar med speciellt utseende, t ex flik- eller brokbladiga träd som tysklönn, planterades i gräsmattan. Prydnadsträd som tall, björk eller rönn var också populära. Sittplatser, gärna i form av bersåer, där man kunde sitta och läsa, konversera, dricka kaffe eller bjuda på punsch och godsaker var viktiga. Bersån var formad som en cirkel med öppning eller som en fyrkant med tre täckta sidor. Öppningen var aldrig vänd mot söder och solen. Bersån klipptes på en sådan höjd att man då man satt ner befann sig helt inom det gröna rummet. Då man stod upp kunde man precis se ut över bersån. Även för de högre stånden var nyttoodling nödvändigt för att kunna äta och bjuda ståndsmässigt. Fruktträd kunde placeras på gräsmattorna om de ansågs ha tillräckligt skönhetsvärde, men annars lades nyttoodlingen lite i skymundan. I drivbänkar drev man under våren upp tidiga grönsaker och kålväxter, förutom utplanteringsväxter. Drivbänkarna användes ofta för flera skördar. Den första skörden kunde innehålla grönsaker som rädisor, sallat, spenat, kål, purjolök och dill medan gurka och melon ofta odlades som andra skörd.

Stenparti

Under 1800-talets senare hälft började stenpartiet komma på modet i den svenska borgarträdgårdarna. Tanken var ursprungligen att efterlikna konstgjorda fjällpartier och som växtmaterial användes då främst alp- och fjällväxter. Ändamålet var också att ha en plats för växter som inte skulle trivas eller komma till sin rätt i en vanlig rabatt. I mindre trädgårdar blev stenpartiet ofta bara en liten jordkulle på plan mark, dekorerad med stenar. Stenarna i partiet skulle vara naturligt runda eller skiktade. Sprängsten användes inte. Stenarna placerades oregelbundet för att efterlikna naturen. Jord och perenner med vildkaraktär tillfördes i naturliga sprickor. Som kuliss till stenpartiet användes ofta barrträd. Växter som gärna planterades i stenpartiet och rekommenderades för Norrland var t ex alpaster, fagertrav, fjädernejlika, fjällglim, fjälltrav, karpaterklocka, taklök, vit fetknopp, gullbräcka, penningblad, hasselört, myskmadra, skuggbräcka, fjällsippa, guldazalea, tibast och tok.

Rabattrundeln

I slutet av 1800-talet blev det speciellt populärt med så kallade tapetgrupper. Det var praktfulla runda eller ovala, något välvda och tydligt avgränsade blomsterrabatter utlagda som mönstrade mattor, utskurna direkt i gräsplanerna eller i en grusplan. Ytan där rabatten låg var plan och överskådlig för att framhäva planteringen. Mönstret kunde vara t ex monogram och kunde bytas ut flera gånger per säsong. I mitten fanns gärna ett blickfång, en s k paradör, t ex en exotisk växt, uppstammad ros, staty, urna eller spegelkula på en pelare, en springbrunn eller en flaggstång. Exotiska växter som palmer förvarades inomhus på vintern och ställdes ut på sommaren tillsammans med pelargoner och andra krukväxter. Rundeln var en skrytrabatt som skulle imponera på besökare. I den odlades en del perenner och rosor, men framförallt nya exotiska utplanteringsväxter som pelargon, fuchsia, lobelia, verbena och dahlia samt suckulenta bladväxter i invecklade mönster. Fördelen med bladväxterna var att de höll sig bättre än utplanteringsväxterna. Vill man anlägga en ny blomsterrundel bör man placera den i ett traditionellt läge, t ex på gårdsplanen vid husets entré eller som en inlagd rabatt i gräsmattan. Lägre växter planteras i rabattens framkant och högre längre in. Rundeln kan innehålla perenner, ett- och tvååringar och krukväxter. Det kan vara en blandad rabatt som blommar från vår till höst, en rabatt med enbart utplanteringsväxter, en perennrabatt eller en rabatt som enbart består av en art men i flera sorter. Rabatter med utplanteringsväxter kunde byta karaktär under säsongen. Man kunde ha en vår-, en sommar- och en höstuppsättning. Vårlökar kunde planteras som kantväxter men då i kombination med en senare blommande växt som kunde ta över när lökarna blommat ut och vissnat ner. Blommorna bör gå i klara färger, gärna med kontrastverkan som gult-blått. Tänk även på att rabatten ska blomma under hela säsongen så att man väljer blommor som avlöser varandra i blomning.

Förslag till rabattrundel med utplanteringsväxter i blandade färger

Art	Blomn.tid	Färg	Höjd (cm) ca
1. Paradör (urna, staty, fontän)
2. Romersk riddarporre (Consolida ajacis)	Juni-aug	Rosa	100
3. Praktmalva (Malope grandiflora)	Juli-sept	Rosa	100
4. Sömntuta (Escholtzia californica)	Juli-sept	Gul	20-30
5. Praktvädd (Scabiosa atropurpurea)	Juli-sept	Mörkröd	80
6. Lejongap, låg (Antirrhinum majus)	Juli-sept	Vit	10-20
7. Pärlhyacint (Muscari botryiodes)	Maj-juni	Blå	20

 

Om man vill ha en rabattrundel i enhetlig färg kan växterna bytas ut enligt följande för en blå-lila-rosa ton:
2. Doftlupin Lupinus mutabilis, 3. Pionvallmo Papaver paeoniflorum, 4. Blåmåra Asperula orientalis, 5. Klotamarant Gomphrena globosa, 6. Fjärilsclarkia Clarkia concinna och 7. Praktportlak Portulaca grandiflora, eller mot följande växter för en röd-gul-orange ton: 2. Eldblomma Alonsoa warscewiczii, 3. Rödklint Centaurea atropurpurea, 4. Ringblomma Calendula officinalis, 5. Stor tagetes Tagetes erecta, 6. Sömntuta Escholtzia californica och 7. Husarknappar Sanvitalia procumbens

Ett exempel från Burträsk

I Burträsk bodde makarna Maria och Konrad Forsberg. Konrad var läkare och paret hyrde en gård i Burträsk av handelsmannen Zackarias Burlin som råkat på obestånd. ”Maja” var intresserad av fotografering och många är de bilder hon tagit i parets trädgård som liksom bostadshuset var från 1800-talets senare hälft och följde den tidens modeströmningar. På husets baksida, i en södersluttning, fanns vindlande grusgångar, en syrenberså, rabatter längs med husgrunden, ett stenparti, mindre prydnadsträd med intressanta bladverk och en rabattrundel med suckulenta bladväxter och en urna med en exotisk växt på en pelare som paradör. Trädgården omgavs på tre sidor av högvuxna löv- och barrträd och på en sida av en tätvuxen häck som skapade ett skyddat rum, fritt från insikt.