Gran 1732
Grans trädgård
Den äldsta dokumenterade trädgården i Västerbotten är antagligen den tillhörande gården Gran, Umeå. I maj 1732 gav sig Carl von Linné ut på sin Lappländska resa. På vägen norrut passerade han Umeå där han tillbringade natten hos landshövding baron Jacob Grundel på Gran. Linné imponerades där av Grundels trädgård. På lantmäterikartan från 1735 kan man se att det på gården fanns en inhägnad kryddgård i anslutning till bostadshuset och en kålgård en bit bort från gårdsgruppen. Linné berättar i sin dagbok att Grundel odlade målla, sallat, ”riddarkål” (förmodligen grönkål), skörbjuggsört, krasse, pepparrot, portlak, fläder, gurka, piplök, gräslök, spenat, vinbär, tobak, potatis, äpple, päron, rättika, bondbönor och ärtor. Av prydnadsväxter fanns rosor, sommargyllen, olvon, syren, akleja och borstnejlika. Linné noterade också att potatisen ej blev större än vallmo, att vitkål inte gärna mognade så långt norrut, att rosor, äpple, päron och körsbär odlades trots att bären sällan mognade liksom att tobaken med största möda lät sig drivas till frö. Han konstaterade även att rädisor, senap, rättika och skallösa ärtor var särskilt väl lämpade för det norrländska klimatet. De äppelträd som Linné såg på Gran kan mycket väl har varit Västerbottens första.
Prästgården
I Norrland där ingen adel fanns var det prästerna som fick rollen som kunskapsspridare inom trädgårdsbruket, en roll som de kom att ha under mycket lång tid. En präst som aktivt försökte sprida kunskap om trädgårdsodling i Västerbotten var kyrkoherden Pehr Högström. 1752 grundade han nybygget Äppelböle strax väster om Skellefteå. Avsikten med nybygget var att inrätta nyttiga planteringar av träd som inte fanns tidigare i länet och i detta klimat, därav fick gården också sitt namn. Vi vet om Högström att han förutom äpple odlade både plommon och päron, liksom att han planterade oxel och hassel och gjorde försök med silkesmask. Den stränga vintern 1763 frös dock det mesta bort. Högströms kamp att få trädgårdsodlingen att slå igenom hos de västerbottniska bönderna fick inte heller någon större framgång.
