På de norrländska gårdarna fanns oftast inte mycket till trädgård före sekelskiftet 1900. Det var långt mellan gårdarna vilket gjorde det svårare att få tag på växter och i de skogrika trakterna var odlingsjorden ofta sämre. Inställningen till trädgårdsodlingen hade också stor betydelse för genombrottet i Norrland. Dåtidens trädgårdsexperter menade att norrlänningarna var rädda för nymodigheter, men svårigheten att få tag på klimatanpassade växter bidrog säkert också. Det var först efter svagåren i slutet av 1800-talet och det laga skiftet då många gårdar flyttades ut från bykärnorna som riktiga trädgårdar började anläggas i Norrland.

Skillnaden mellan trädgårdskulturens genombrott i kust, inland och fjällvärld har också varit stor i Västerbotten, kanske framförallt på grund av de vitt skilda odlingsförhållandena. Prydnadsträdgårdar fanns i stort sett bara hos högreståndspersoner som adel och präster före trädgårdsodlingens genombrott i Norrland omkring 1920. Eftersom de utgjorde en väldigt liten del av befolkningen var det totala antalet prydnadsträdgårdar inte stort.