1930-talets kyliga och rationella funkis ersattes efter kriget av en varmare och mer mänsklig arkitektur. Den var till sitt innehåll funktionell, men formspråket tillät sig att låna drag från tidigare epoker. Vid denna tid ersattes på många håll den äldre jordbruksbebyggelsen med enfamiljshus i nyutlagda kvarter. De flesta av husen uppfördes med egnahemslån.

Trädgården blev vid samma tid en plats för vila och rekreation snarare än arbete och husbehovsodling. Efter kriget sågs odlandet som föråldrat. Trädgårdsarbetet började beskrivas som en rogivande hobby. Tomterna blev mindre och alltmer dominerade av gräsmattor som ersatte odling, rabatter och grusgångar. På så vis skulle trädgården bli mer lättskött.

De få radhus som uppfördes i våra trakter vid denna tid planerades efter engelsk modell. De fick entréfasad vid gatan och en lång, smal trädgårdstäppa på baksidan. Radhusträdgården kunde vara stilfullt enkel eller intensivt utnyttjad för odling av köksväxter i enlighet med engelska ideal. I områden med hus i grupp, till exempel radhus, parhus och kedjehus, var ofta grovplaneringen klar när familjen flyttade in.

Barrväxter och vintergröna buskar kom att inta en särställning. Eftersom tomterna var små skulle småväxta träd planteras. Många upptäckte så småningom att de råkat sätta ett något mer högväxt träd än de tänkt sig när plantorna började skjuta i höjden. Vatten som dekorelement i trädgården var populärt. Runda eller fyrkantiga små dammar förekom i många trädgårdar, så kallade plaskdammar. De tillverkades i gjuten betong. I de fall dammen hade en springbrunn var det oftast en enkel vattenstråle som sprutade upp i dammens mitt.