Västerbottens informationsportal för byggnadsvård,
hushållning och samhällsutveckling

50-talsvilla av gult tegel i Norsjö. Foto: Skellefteå museum.

Arkitekturen var till sitt innehåll funktionell, men formspråket tillät sig att låna drag från såväl traditionen som tidigare epoker. Trettiotalets kyliga och rationella funkis ersattes efter kriget av en varmare och mera mänsklig arkitektur.

På 1950-talet uppfördes de första radhusen i Västerbottens tätorter. Lättbetong och tegel blev nu vanliga byggnadsmaterial men många villor uppfördes fortfarande i trä.

Tidstypisk balkong från 1950-talet med smitt räcke på en villa i Bjurholm. Foto: Pernilla Lindström, Västerbottens museum.

1950-talsvilla med tidstypiskt entréparti med litet skärmtak och smitt broräcke i Boviken, Skellefteå. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Tak – Sadeltak med synliga taksprång blev åter vanligt. Tvåkupigt lertegel var takmaterialet framför andra på 1950-talet.
Fasader
– Fasader uppfördes gärna i rött, eller senare även i gult tegel. Betonghusens fasader putsades med grov eller slät kalkputs. Trähus kläddes med locklistpanel utan knutbrädor eller fönsteromfattningar. Smal spontad stående locklistpanel och liggande fjällpanel var de vanliga paneltyperna.
Färger
– Betonghusens fasader gick i grått eller i mättade ¬varma toner som brunt, brunrött, grågult eller grågrönt. Vita, slätputsade fönsteromfattningar var något nytt och karaktäristiskt. Träfasaderna målades i mättade, gärna grå, gröna, gula eller gulbruna färgtoner. I områden med friliggande villor varierade färgsättningen i allmänhet från hus till hus. Garage och bodar hade ofta en från huvudbyggnaden avvikande färg. I slutet av 1950-talet började en och annan villa i brunlaserat trä att dyka upp i våra småhusområden.
Fönster
– Tvåluftsfönster med mötande bågar utan spröjs var det vanliga, ibland utförda med smalare vädringslucka på ena sidan. Pivåhängda fönster kom vid den här tiden. Fönster, foder, vindskivor och taksprång med sparrändar var på 1950-talet oftast brutet vita, men även bruna eller gröna fönster förekom.
Portar
– Entrédörrarna utfördes vanligtvis i trä, gärna ek som inte målades, utan fernissades eller oljades i någon brun kulör, med inslag av glasade partier. Omfattningar markerades gärna i tegel.
Övrigt
– Små balkonger med smidesräcken blev vanliga. Smidet kunde vara både konstfullt och fantasifullt utformat. Balkongfronter utfördes ibland av delvis genombruten sinuskorrugerad plåt. Broräcken och staket utfördes också i smide och målades i svart, ibland i grönt, rött eller blått.

Tidstypisk brun villa från 1950-talet på Sofiehem, Umeå. Foto: Lena Tengnér, SHBK Umeå kommun.

Goda råd:

• Välj tidstypisk färg, grått, grönt, beige, gult eller gulbrunt, för fasaden.
• Fasader på brunlaserade hus underhålls med lasyr, företrädesvis opigmenterad sådan som inte gör fasaderna mörkare än de redan är. Undvik moderna täcklasyrer, som på ett påtagligt sätt förändrar husets karaktär.
• Fönster målas vita. Bevara och underhåll i första hand originalfönstren som ofta är av god kvalitet. I andra hand ersätt med liknande.
• Entrédörrar bör vara i furu eller eventuellt ädelträ och fernissade.
• Vindskivor, foder och taksprång målas vita. Knutar bör inte frammålas.
• Smidesräcken målas i första hand svarta.
• Fasadstegar målas i fasadens färg eller svarta.
• Bibehåll tvåkupigt lertegel som takmaterial.