Logen

Tröskning var ett ganska arbetsintensivt moment när tröskningen bedrevs med slaga. Säden breddes ut på golvet och kornen skiljdes från agnarna genom slag med slagan. För slagtröskning behövdes inte någon stor loge. Den kunde mera likna en lada, men med ett tätt och stabilt golv. Idag finns sannolikt inte många slagtrösklogar bevarade. Genom att köra över den utbredda säden med häst och en taggig tröskbult kunde tiden för arbetsmomentet avsevärt förkortas. För detta ändamål byggdes under 1700-talet långlogar. Långa och smala byggnader med portar på vardera gaveln, där hästen togs ut och vändes. Genom att göra tröskbulten konisk blev det möjligt att köra runt i en cirkel. På så vis slapp man momentet med att vända hästen. Byggnaden som anpassades efter denna innovation var rundlogen. Den fick stor spridning i norra delen av landet under 1800-talet.

Boden

Boden är den byggnad där gårdens livsmedel skulle förvaras. På en gård kunde ofta finnas flera bodar där säden, fläsket, brödet, den torkade fisken och mycket annat skulle bevaras över vintern. För att slippa besök av råttor i matboden så var de oftast uppställda på stolpfötter i en konstruktion som rått or inte kunde klättra förbi. Sådana bodar benämns på svenska stolpbodar, men är i vår norra landsända mera kända som härbren eller ajttor. De har oftast en relativt kvadratisk form med fyra knutar och två våningar. Ingången är vanligtvis på ena gavelväggen, vilken ibland är utkragad i övre våningen. Bodar förekommer sammanbyggda i par, och ibland sammanbyggda med en genomkörsport i mitten. Träffar man på en portbod kan man räkna med att den har åtminstone en tvåhundraårig historia att berätta. Många portbodar har också blivit kapade, och kan återfinnas i delar på olika platser i byn. Ett gammalt härbre med ingång på långsidan kan tidigare ha varit del av en genomkörsbod.

Ladan

Lador har under lång tid varit ett påtagligt inslag i det norrländska kulturlandskapet. Små enkla byggnader som idag förlorat sin ursprungliga funktion, men som berikar upplevelsen av de öppna jordbruksmarkerna. De små ängsladorna timrades av rundtimmer till fyra glesa väggar som försågs med ett tätt sadeltak. Väggarnas gleshet var bra för luft torkningen av höet. I Norrbotten och norra Västerbotten timrades ladväggar som lutade utåt – uppåt. Olika förklaringar till detta har angetts, men onekligen minskar man på så vis risken för att den snö som tinar vid ladväggen skall rinna in i ladan. De gamla ladorna hade små portar. I vissa fall har portarna förstorats när traktorn började användas i jordbruket. Dessa lador har ofta förlorat mycket av sin stabilitet. När man fick tillgång till sågat virke för rimliga kostnader blev brädladan allt vanligare. Man byggde då på en stomme av stolpverk, med stående brädor. Mer om lador kan du läsa här i denna skrift från Västerbottens museum.

Bagarstugan

På de flesta gårdar fanns en stuga för bakning av gårdens matbrödsbehov. Bagarstugan kunde ibland vara ihopbyggd med utrymmen för andra behov, men utgjordes oftast av en fristående, sexknutad byggnad i en våning. Bagarstugan kunde ibland även få tjäna som sommarbostad. Det som skiljer bagarstugan från andra sexknutsbyggnader är främst bakugnen: en massiv tegelkonstruktion på ungefär 1,5 x 3 meter i stugans ena hörn. Själva bakhällen av tätt men löst lagda stenar på sandfyllning ligger under ett lerbruksmurat tegelvalv. På hällen sköter man såväl eldningen som bakningen. Bagarstugan är oftast placerad i rät vinkel mot mangårdsbyggnaden, men kan ibland (där den inte var tänkt för någon annan funktion än just bakning) vara placerad utanför själva gårdsgruppen.

Sommarladugården

På sommaren gick djuren ute på bete. Betesmarkerna kunde vara i anslutning till gården, men de kunde också ligga en god bit bort. I anslutning till betesmarkerna satte man ofta upp en enkel sommarladugård, där korna togs in och mjölkades. Under betesperioden passade man också på att rengöra i den vanliga ladugården. Sommarladugården var vanligtvis en timrad, fyrknutad byggnad med ingång på ena gaveln och en gödsellucka på den andra. Golvet av trä låg direkt på marken och en enkel inredning i trä fanns för kobåsen. De sommarladugårdar som idag finns kvar är oftast i dåligt skick, skadade av markfukt och av de biologiska aktiviteter som frodas där kogödsel samlats. Det är därför värdefullt att rädda de som kan bevaras.

Torkhuset

Förr i tiden när säden maldes i små skvaltkvarnar räckte inte luft torkning av kornen för att de skulle kunna malas. De måste torkas i värme för att bli tillräckligt spröda. För detta användes bastun. Varje gård hade en egen, eller i vart fall tillgång till en bastu. I en del bygder mera präglade av finländskt kulturinflytande kallades torkhuset i stället för ria. Bastun var en låg, väl timrad byggnad med gavelingång och jordgolv. Inne i bastun fanns en ugn som oftast var en kallmurad rösugn som inte hade någon skorsten. Istället fanns gluggar i timmerväggarna där röken släpptes ut under eldningen, men som sedan stoppades igen för att behålla värmen. Längs långväggarna, den ena eller båda, fanns lavar där säden breddes ut för att torkas. Bastubyggnader har använts även för andra ändamål än sädestorkning, t. ex. fläskrökning och torkning av andra produkter. För svettbad användes den dock bara i om råden med finska kulturtraditioner.

Smedjan

Många gårdar hade tidigare en egen smedja, eller åtminstone tillgång till en smedja där man kunde smida sina egna redskap. Smedjan förlades oftast utanför själva gårdsgruppen för att minska risken för eldsvådor. Smedjan var en fyrknutad timmerbyggnad som oftast var försedd med fönster och en skorstensmur. Golvet bestod av stampad jord och inredningen vanligtvis av en arbetsbänk och ett städ. Ett vattenkar fanns för kylning av de glödgade ämnena. Och så det viktigaste av allt – själva härden, som i sin tur var förbunden med en bälg för inblåsning av luft . Husbehovssmedjan som användes för smide av verktyg och beslag kunde vara ganska liten, medan andra smedjor för tillverkning av t. ex. delar till kördon kunde vara större. En duktig smed blev gärna anlitad av andra bönder för att utföra mera komplicerade smidesarbeten.