Kåta kallas den traditionella samiska bostaden. Numera hör boendet i kåta liksom det nomadiserade livet till sällsyntheterna. Om somrarna används emellertid kåtan på ungefär samma vis som förr. Kåtans koniska form har använts i tusentals år av olika nomadfolk kring polcirkeln. Gemensamt är att de har en cirkelformad – emellanåt oval eller kvadratisk – grundplan med en härd i mitten, en rököppning i taket, en ingång mot öster och en central plats mittemot ingången. Det byggnadsmaterial man vanligtvis brukat har varit hudar, filtar, trä, timmer, näver, torv och gräs.

Den sydsamiska torvkåtan placerades höglänt på en plats med god avrinning. Till stenfot användes skiffer eller platta stenar av granit eller liknande. Huvudsaken var att ovandelen var slät. Stenplattorna lades ut så att de bildade en jämn kant i våg. Ett luftintag lades mitt emot dörren på baksidan direkt på stenfoten och försågs med en enkel trälucka som sattes upp när kåtan stod oanvänd. I äldre tid användes öppningen som införsellucka för bland annat björnkött, vilket endast fick tas in i kåtan denna väg.

Kåtan byggdes med en stomme av björk som sedan kläddes med näver och utanpå detta ett skikt med torv. Den mest svårfunna byggnadsdelen var bågstången i björk som skulle ha den rätta böjen. Lämpliga krumväxta björkar fann man vid kraftiga sluttningar och raviner där stammarna tyngts ned av snö och is. Trycket på björkstammen tvingade den att söka sig uppåt vilket med tiden bildade en mycket stark bågform. Två bågstänger bildade stommen i bygget. Storleken och formen på bågarna avgjorde måtten på den färdiga kåtan. Den från början stora vikten på bågstängerna blev mer hanterbar då rotändan som skulle vara uppåt kom att bilas ner på bredden. Innan de båda bågstängerna sattes upp barkades och formades de.

När stängerna passade ihop skulle hålet för grytstången tas ut. Eftersom grytåsen var en central del i konstruktionen var kvaliteten på virket av stor betydelse.  Ändtappen skulle vara så lång att den sköt ut ca 25 cm utanför bågen eftersom tapparna skulle bära både det bakre stödbenet och dörrposten. Hålen för tapparna höggs upp så runda och precisa som möjligt. När hålen var gjorda skulle själva tappen på åsen passas. Det var bra om tapparna hade en viss överdimension så att dessa kunde täljas in i bågstängernas hål utan nämnvärt glapp.

När grytstången var på plats skulle den bakre stöttan sättas upp och passas in. Denna stötta var permanent och hade en klyka i vilken grytstångens tapp vilade. Här var god passform av högsta betydelse. Var inte stöttan rätt utformad uppstod en kilverkan och hela stöttan riskerade att klyvas. Stöttorna vid ingången skulle inpassas så att de strävade snett uppåt i bågstängerna. Med stöttor och bågstänger på plats måttades de tvärgående bågstångsstagen in. Dessa placerades ett stycke ovanför halva kåtahöjden. Virket till stagen skulle vara något krumt så att kåtan fick den eftersträvade runda formen. Jack höggs ut i såväl båge som stag så att en tättslutande fog erhölls. När trästycken skulle sammanfogas i äldre tid användes ofta tränaror, senare även spik.

Slanorna – dvs det virke som utgjorde den innersta delen av väggarna – tillverkades av rakvuxen björk. I äldre tid var det vanligt att man sparade grenar på några slanor som blev till upphängningskrokar i kåtan. Man började i fältet mellan bågstängerna där slanorna restes mot bärarmen som förband de två bågstångsparen. Bågstångens ben fick inte täckas helt av den sista slanan då det senare kom att vila snett ställda slanor där. När de fyra fälten som löpte upp till rökhålet var klara återstod att fylla ut mellanrummen. Där måste slanorna snedkapas för god passform. Ett bra fäste fick man genom att den nedersta slanan försänktes i bågstången. När samtliga slanor var uppsatta var det dags att hugga bort vassa kanter och andra ojämnheter så att övergången mellan slanorna blev så mjuk som möjligt. En jämn yta gjorde att nävret bättre stod emot torvens tyngd som kunde bli ansenlig särskilt när den var regnvåt.

Ramen till kåtans ingångsdörr var liksom bågstängerna tillverkad av krumväxta björkar, konstruktionen bestod av två bågformiga stycken som sammanbands med ett mittstycke vilket kragats ur så att bågstängerna kunde ta upp ett tryck uppifrån grytåsen. Den horisontella delen utgjorde övre dörrkarm samtidigt som den gav ytterligare stabilitet till ramverket. Vid marken infästes en låg tröskel med träplugg som gav visst skydd mot drag, och som samtidigt förbättrade karmslutets stabilitet.

Utanpå slanorna lades först ett lager med näver och därefter torv. Nävret lades med början nerifrån och med ordentlig överlappning. Torven lades i två lager, varje lager med en tjocklek på ca 8cm. Torven har sedan gammalt tagits upp med hjälp av en särskild torvyxa, vilken kan liknas vid en stor, tunn timmerbila. Bra och lätthanterlig torv fann man på gamla slåttervallar. Tätvuxen ängsgröda utan mossa som blivit ett antal år var både tät och stabil. Denna torv gav dessutom en vacker och mångskiftande grönska under sommarhalvåret.

Inför torvläggningen skulle man tänka på att bitarna var ungefär lika stora, särskilt i höjdled så att raderna blev jämna. En traditionell sydsamisk metod vid torvläggningen var att bitarna placerades rakt över varandra utan den förbandsteknik som användes inom det nordsamiska torvkåtebyggandet. Fördelen med den nordsamiska förbandsmetoden var att torven låg mer stabilt och tenderade inte att glida ned så lätt då den blev blöt och tung.

Näver och torv lades parallellt vilket gjorde att näverskiktet hölls på plats. Det inre torvlageret placerades med grässidan mot nävern och det yttre med grässidan utåt. Därigenom möttes jordsidorna och bildade så småningom ett sammanvuxet skikt. För bästa sammanväxning skulle läggningen genomföras i god tid före hösten. När all torv var lagd ända upp mot rökhålet restes stabiliserande slanor med jämna mellanrum runt kåtan. I äldre tid barkades sällan slanorna. Nackdelen med obarkad björk var emellertid att hållbarheten försämrades då björk ruttnar fortare obarkad. I sydsamiska områden där man hade tillgång till stora skifferplattor lade man gärna en ring av sådana nederst mot torven och en bit upp som ytterligare stöd.

Dörren i en sydsamisk kåta var liksom i de flesta kåtor ganska smal. Härigenom hindrade man dels värmesvinnet, dels minskade belastningen mot kåtans lutande vägg. Ett löst dörrstycke som lyftes åt sidan vid in- och utpassage fungerade som gångjärn. Kåtadörrar var i regel ganska enkelt hopfogade med tvärgående ribbor på insidan som höll dörrplanken på plats. I äldre tider fästes tvärribban med genomgående tränaror som fästs med kilar i båda ändar. Senare användes spik som slogs utifrån genom plankorna och tvärribban och därefter böjdes fast. För att torven skulle hållas på plats runt
dörren och för att det skulle se lite snyggare ut, kunde man göra en yttre karm. I äldre tid nöjde man sig ofta med att lägga slanor på sidorna om dörren. Dörren till kåtan skulle förstås ha ett handtag. Ofta användes en krokvuxen gren som bearbetats tills den kändes bra i handen.

Centrum i kåtan utgjordes av arran, eldstaden. Den bildade en rektangulär form med rundade hörn och placerades med ena kortsidan mot ingången. Eldstaden byggdes med tunna stenar vilka lades med den plana sidan uppåt. Från ingången mot eldstaden lades två slanor i en inåt svagt avsmalnande form som bildades kåtans förstuga. Mellan kåtans bakre vägg och eldstaden fanns köksavdelningen, påssjon. På ömse sidor om mittstråket var själva boningsytan belägen.