Med det industriella genombrottet började små egnahem byggas i städernas utkanter och på landsbygden. I inlandet byggdes även många så kallade arbetarsmåbruk som ett resultat av statligt stöd till kolonisation. Staten gynnade byggandet genom förmånliga lån som i Västerbotten för-

medlades av hushållningssällskapet, som även tillhandahöll ritningar till bostadshus, uthus och trädgårdar. Lånen var främst riktade till arbetare, småbönder och mindre bemedlade. Tanken var att de skulle få bättre levnadsförhållanden genom att äga sitt hus men det var också ett sätt att behålla landsbygdens befolkning och stoppa utvandringen av arbetskraft. En annan orsak var att staten ville gynna uppodlingen av åkermark och där var småbönder och lantarbetare en viktig målgrupp.

Ett annat mål med egnahemmen var att göra Sveriges befolkning självförsörjande och egnahemsträdgården skulle därför i första hand användas till odling. Odlandet framställdes som nyttigt för såväl kropp som själ men sågs framförallt som ett viktigt tillskott till hushållets ekonomi. Trädgården dominerades därför av rotfrukter, bärbuskar och grönsaker. Under 1900-talets första hälft utgavs en mängd mönsterböcker med typritningar för egnahem och i dessa böcker fanns ofta förslag på hur en egnahemsträdgård kunde anläggas. En enkel, nyttig och praktisk trädgård, cirka 1/4-1/2 hektar stor, rekommenderades för ett mindre hemman. Genom att en del böcker fick stor spridning kom flertalet egnahem att få likartad utformning. Idealet var den lilla röda stugan med vita knutar, en rabattkantad gång upp till huvudentrén, blommor runt huset och klätterväxter på verandan.