Inom arkitekturen brukar man tala om ”genius loci” som uttryck för platsens själ eller ande. Uttrycket kommer från den romerska mytologin och var benämningen på de andar som man trodde bebodde och vaktade en plats. Från vår egen mytologi känner vi igen tomten i dessa tankegångar. Tomten är just den skyddsande som har bebott och bevakat gårdarna i våra trakter. För att hålla sig väl med honom gällde det att anpassa sig till de förhållanden som han förväntades tycka om, d v s vara varsam och mycket försiktig med förändringar i livsmiljön. Det finns mycket nedärvd visdom i detta förhållningssätt. Även för den som inte tror på tomtar finns all anledning att ta tillvara denna visdom.

Att finna platsens själ

Den plats man väljer att bo på är inte bara en bostad. Den utgör också en livsmiljö som man skall leva med, påverkas av och bli en del i. Det är därför klokt att innan man väljer boplats, lära känna platsen, dess omgivningar och dess historia. Det kan vara motiverat och ofta intressant att leta i arkiv efter gamla ritningar, beskrivningar, brandförsäkringshandlingar eller annat som ger en bild av vad som hänt med huset under tidens lopp. Det är först när man funnit och känner samhörighet med platsens själ, som förutsättningarna för en riktigt bra anpassning till omgivningen finns.

En boplats är alltid präglad av sina naturförutsättningar, men också av det näringsfång som bedrivits och ibland av lokala traditioner. En bostadsort är också alltid präglad av den tid i vilken den växt fram. Det tar sig uttryck i landskapets karaktär, dess växtlighet, bebyggelsestruktur och i sättet att utforma husen, komplementbyggnaderna, trädgårdarna och inhägnaderna m m.

Att underordna sig platsens karaktär

Våra bebyggda miljöer har präglats av många faktorer när de genom åren har växt fram. Byggnaderna har naturligtvis alltid uppförts för att tjäna ett visst syfte. Funktionen är alltså en grundläggande faktor. Byggnadstraditionen har länge använts för att ge placering, material och form att fylla denna funktion. Ideal förändras med tiden, och därmed också de medel man använt för att uttrycka dessa ideal. Man kan tala om byggnadsstilar eller arkitekturstilar. Genom att försöka läsa bebyggelsen och förstå hur den växt fram ökar kunskapen om platsen och dess historia. Med ökad kunskap stiger vanligtvis också respekten för platsen och de karaktärsdrag som förmedlar denna kunskap. Man underordnar sig platsens karaktär. Man undviker då att ta bort de delar som ger platsen dess identitet. Eventuella tillbyggnader och komplementbyggnader utförs då med syfte att snarare förstärka än försvaga platsens karaktärsdrag.

”Och som om Vår herre hade avsett
att människor skulle leva överallt på jorden,
kom de sig att slå sig ner i bördiga trakter,
att slå sig ut till karga områden, att klösa sig
fast vid allt magrare kläppar, att hoppa
mellan tuvorna i bottenlösa kärr,
och bygga sig en stuga ytterst i snön.”

Sara Lidman, ur Din tjänare hör